Vem är kyrkan ? Du eller en kvinna utan läppstift...
Glad i hågen frågade jag vidare: Prästen då? Jo. hon såg ut som en grå liten mus som säkert inte varit i närheten av ett läppstift på 100 år.
Där sprack det. Min bild av präster, manliga och kvinnliga, är inte sådan. Har t.o.m. en manlig kollega som i smyg gärna använder läppstift. Frågan är om den bilden av präster hon hade, som hon också sa, stämde överens med den bild hon hade sedan tidigare är sann? Eller om det är min bild av präster som är sann? Jag har ju redan tidigare upptäckt hur kyrkligt förstörd jag är som levt länge i kyrkan.
Kanske ska jag börja ha läppstift på gudstjänsterna. Men å andra sidan så är det väl inget vanligt folk där... så det spelar väl ingen roll...
Nu skall jag ut o fråga människor hur en präst ser ut... och för den delen också hur människor ser ut och upplevs av folk som inte så ofta besöker kyrkan...
Och rösta på den 20 september.... det gör skillnad!
Vet inte om du skulle klä i läppstisft...
Men visst har damen rätt, många gånger. I vår kyrka har vi genom åren av skolavslutningar haft en rad olika präster. Ung gammal, svart, kort, tjock.
Kan bara konstatera att de som vi upplevt som sämst, tråkigast är just en "grå" trist kvinna utan läppstift, tror jag, men med noll utstrålning. Lika så någon av männen. Den som varit bäst var en yngre, pappa till en av mina söners klasskamrater. Kommer in i kyrkan med rakat huvud, svart lång skinnrock och svarta snörkängor och får ALLAS uppmärksamhet med det han hade att säga som var ett mkt tydligt budskap om att man tillsammans är starka. Använde sig av rekvisita och var toppen. Men tyvärr flyttade de från vår ö. Så nu har vi ibland en sur kärring, men oftast en trist torr man...utan läppstift..tack och lov.
Tyvärr är jag inte en livlig kyrkobesökare. Det upphörde när "svartrockarna" jagade bort den präst vi hade som var människa bland människor. De senare har inte utstrålat medmänsklighet, utan mer överhet. Kan bero på att jag inte heller närmat mig dem medmänskligt.
Vi fick nyligen en yngre komminister som faktiskt syntes i många sammanhang. Nu ser jag i pressen att han söker sig bort p g a samarbetssvårigheter.
Trist.
Hej Arne!
självklart ser jag fram emot att du använder läppstift men dessvärre e jag nog en av de få! att ha en präst av din kaliber tycker jag e toppen och jag önskar att fler var så. men jag tror som damen i första inlägget att den svartklädda å gråa typen är tyvärr den bild många har av en präst.
för mej är du den präst som jag föredrar, en präst i knuttekläder på väg till ett friskispass =)helt underbart!!
ha de bäst, kram Lillan
När jag möter en präst i kyrkan så vill jag att hon/han uttrycker en vilja och en ambition att berätta något för mig, att beröra, att göra sitt bästa för att skapa en relation till mig som får mig att räta på mig, lyssna, titta, ta in, reflektera, värdera, begrunda. Denna vilja, och uttrycken för denna ambition, är viktiga för att denna präst ska lyckas i sitt arbete med och för mig och för att jag ska komma tillbaka till honom eller henne. "Fånga mig med din tanke, med din personlighet och med ditt budskap" är vad jag vill.
Eller så här: Jag fångas av en präst som är närvarande, som "ser" mig, som har en intensitet att vilja säga mig något och som formulerar sig så att jag begriper. Som talar om saker i min begreppsvärld. Som respekterar mig men som ändå vill säga mig något, ett alternativ, ge mig något att ta ställning till. Jag förlorar omedelbart koncentrationen inför betraktelser som utgående från något bibelord vevar runt i en opersonlig blaskig gegga enbart för att få en predikotid att rinna iväg. Jag lyssnar intensivt till resonemang om stort och smått i min omvärld, om människoöden, om goda omfattande insatser för min nästa men kanske allra mest utförda i det anspåkslösa lilla.
Läppstift, mascara eller plockade ögonbryn, tidsenliga tatueringar eller lilla ringen i (det manliga) örat - spelar roll! Om något av dessa attribut tjänar som förstärkning till det jag skrev ovan så är alla knep tillåtna! Men utan en inneboende kompetens - och vilja att förmedla - så räcker det inte ens med peruk eller för den delen allehanda religiösa förstärkningsattribut.
Min favoritpräst, numera emeritus, har alltid haft något att förmedla som man känt att han menat och till fullo trott på. Det har varit lätt att ta till sig och jag har kunnat dra min egna slutsatser och paralleller. Vid mina barns skolavslutning - i kyrkan - hade han alltid en sorts "godispåse" ur vilken han tog fram visdomsord. Mina barn kommer fortfarande ihåg hans "godispåsar" och en del av dess goda råd om livets olika möjligheter. Kyrkan var ofta fullsatt och ville man gå på midnattsmässa gällde det att vara ute i god tid för att överhuvudtaget få plats i kyrkan. Man eller kvinna, modernt klädd eller rätt sminkad är inte alls avgörande för mig hur jag uppplever en högmässa. Det krävs engagemang!!!
